(800—1225) är till sin språkform af fullt ut lika ålderdomligt skaplynne som den samtida fornisländskan och fornnorskan. Rökstensinskriftens början, som skrifves: ᴀft uᴀmuþ stanta runᴀʀ þᴀʀ, in uᴀrin fᴀþi fᴀpiʀ ᴀft fᴀikian sunu, och som troligen uttalades: aft Wāmōd standa rūnaʀ þāʀ; en Warinn fāði faðiʀ aft fæighian sunu (d. v. s. efter W. stå dessa runor; och fadern W. skref dem efter dödsdömd son), skulle på samtida fornisländska helt säkert hafva lydt på ungefär samma sätt, så när som på det sista ordet, hvilket borde hafva haft den mindre ursprungliga formen sun. De ändringar, språkformerna under denna tid undergå, äro i allmänhet sådana, som ungefär samtidigt drabba alla de nordiska språken, t. ex. utbytet af lent ʀ mot vanligt r (Rök rūnaʀ, yngre rūnar runor, af sþ mot st (på 900-talet raisþi, yngre ræisti reste); eller åtminstone äro de gemensamma med fornnorskans, t. ex. förstummandet af h före l, n, r (på 900-talet hrauʀ, yngre rø̄r stenhop), utbytandet af nasalvokaler (sist de långa) mot onasalerade. Väsentligen annat är förhållandet under, hvad man kan kalla, fornsvenskans klassiska period (1225—1375), d. v. s. de yngre runinskrifternas och den äldsta litteraturens tid. Språket är då redan bjärt skildt från det fisl.-fno. litteraturspråket, ehuru ännu icke i högre grad från det forndanska. Äldre Västgötalagens ord: falder klockæ nider i hovoþ manni, bøti sopcn marchum þrim, en han far banæ af (d. v. s. faller klocka i hufvud på någon, böte socknen 3 mark, om han dör däraf), skulle på samtida isländska lyda: fellr klukka niðr i hǫfuð manni, bǽti sókn mǫrkum þrim, ef hann fǽr bana af. Redan dessa få ord visa oss exempel på följande oursprungligheter i svenskan: d inskjutes mellan ll (nn) och ett
