28
gande, som åtskilliga andra inskrifter från samma landskap, hvilka använda en egendomlig afart af det vanliga runalfabetet, de »staflösa» runorna, såsom t. ex. den ganska långa (omkr. 340 runor) stamtafleinskriften å Malstad-stenen. De följande århundradenas inskrifter äro af mindre språkligt intresse, enär man från och med 1200-talet har att tillgå en annan och bättre källa för fornsvenskan, nämligen en verklig litteratur. Denna har endast till ytterst obetydlig del varit skrifven med runor, och af denna runlitteratur har för öfrigt intet till våra dagar bevarats. Den med latinska bokstäfver nedskrifna litteraturen är såväl till innehåll som omfång ojämförligt underlägsen den fornisländska, men öfverträffar icke obetydligt den fornnorska. Den står efter båda i ålder, ity att den tager sin början först på 1200-talet. Äldst bland nu bevarade handskrifter är en på 1280-talet skrifven, i språkligt afseende ytterst viktig handskrift af den äldre Västgötalagen. Från förra hälften af 1300-talet äro hufvudhandskrifterna af Upplandslagen, Södermannalagen och Västmannalagen. Af andra i språkligt afseende mera viktiga arbeten må här nämnas blott de båda handskrifter af legendariskt innehåll, som pläga benämnas Cod. Bureanus (från något efter 1350) och Cod. Bildstenianus (skrifven mellan 1420—145t), samt den stora Oxenstiernska handskriften, ett sammelverk af öfvervägande legendartadt innehåll och till större delen nedskrifvet år 1385. Af stor vikt är ock den mängd af fornsvenska diplomer, som i original alltifrån 1343 äro att tillgå, ehuru först på 1360-talet svenskan blir vanligare än latinet såsom officiellt urkundspråk.
Fornsvenskan under sin äldsta, för-litterära tid
