böjningssättet omkring år 1700 redan är så godt som fullständigt, uppgifvet, ehuruväl ett i språkligt afseende så viktigt arbete som den s. k. Karl XII:s bibel af år 1703 genom afsiktligt kvarhållande af det gamla språkbruket kommit att få ett mycket gammalmodigt utseende. Arkaiserande tendenser hos vissa författare i slutet af 1600-talet har man att tacka för de många lånord från fornsvenskan och isländskan, med hvilka språket nu riktades, t. ex. fager, härja, later, snille, tärna, tima o. s. v. Dessutom upptagas under hela 1500- och 1600-talen från latinet, i följd af humanismen, lärda uttryck och från tyskan, mest genom reformationen och trettioåriga kriget, hela massor af ord, t. ex. tapper, prakt, hurtig o. s. v., särskildt en mängd på an-, er-, för-, ge- begynnande. På 1600-talet börja på grund af Frankrikes alltmer stigande politiska och litterära betydelse äfven franska ord att ymnigt upptagas, och dessa lån snarare till- än aftaga under 1700-talet. Sådana äro affaire affär, respect respekt, talent talang, charmant m. fl. Först på 1800-talet märkas, i synnerhet vid midten af århundradet, starka och medvetna ansatser i puristisk riktning jämte nya försök såväl till rik nybildning som till upptagande af ord, dels ur fornspråket, t. ex. id flit, mäla tala, fylking trupp o. s. v., dels ur dialekterna t. ex. bliga titta stint, flis skärfva, skrabbig skral o. d.; så att den nuvarande ordskatten redan i ovanligt hög grad afviker från den, som uppträder t. ex. i 1600-talets litteratur. I ljud och former däremot hafva de sista båda århundradena medfört jämförelsevis få förändringar af större betydenhet, så att man i det stora hela kan säga, att den s. k. »yngre nysvenskan», sådan den visar sig i sina äldsta viktigare alster, Dalins Argus
