38
(1732—34) och 1734 års lag, föga skiljer sig från nutidens språk. Dock hafva på 1700-talet spiranterna dh och gh försvunnit och ersatts af d och g (gh dock efter l och r af j), t. ex. bröd för brödh, lag för lagh (men svalj, skrifvet svalg, för svalgh); hw har blifvit v (dialektiskt redan omkr. 1400), t. ex. valp för hwalper; lj likaså j, t. ex. då ljuster uppträder skrifvet juster; rd, rl, rn, rs, rt öfvergå till enhetliga ljud, och verbets pluralformer utträngas af singularen, något hvaraf spår visat sig redan mycket tidigt. En genomgripande förändring, som sakta men säkert under svenskans alla perioder ungefär likformigt genomförts, är hufvudaccentens flyttande till ordets början i de fall, där den ursprungligen stått närmare dess slut, en tendens som utmärker alla de nordiska språken, men i svenskan kanske drifvits längst. Redan i urnordisk tid flyttades accenten i de flesta enkla ord, men den ursprungligen betonade stafvelsen bibehöll i musikaliskt afseende hög ton och i fråga om tonvikt ett bitryck, hvadan två väsentligt skilda tonfall uppstodo, det »akuta» i ord, som sedan urminnes tid haft accenten på rotstafvelsen, t. ex. i fisl. stígr du stiger, kompar. betre bättre, och det »grava» i ord, som i senare tid flyttat dit accenten, t. ex. i fisl. pret. pl. buðom (sanskrit bubudhimá) vi bjödo, part. pret. bitenn (sanskr. bhinnás) biten. Sedan kom turen till de sammansatta ord, som hade hufvudaccenten på senare sammansättningsleden, och den motsats som ännu röjes i t. ex. tyskans úrteil: ertéilen har så småningom mer och mer upphäfts till förmån för det förra betoningssättet. I den nutida svenskan hvilar hufvudaccenten mera sällan (och företrädesvis i yngre lånord) på annan stafvelse än den första, t. ex. i lekámen, välsígna (aptít, maskín, kalás).
