Det vetenskapiga studiet af nysvenskan daterar sig från Sverges storhetstid, senare hälften af 1600-talet. Den första egentliga grammatiken är skrifven 1684 (men tryckt först år 1884) af Er. Aurivillius, men på latin. Den första på svenska är af N. Tiällmann, 1696. Från 1600-talet förtjäna företrädesvis att omnämnas A. Sahlstedts 1769 och A. af Botins 1777, från början af 1800-talet P. Mobergs 1815 och G. P. Boivies 1820. Emellertid frambragtes föga af värde före Rydqvists ofvannämnda stora arbete, som om också företrädesvis behandlande fornspråket, dock äfven för nysvenskan är af stor vikt. Från de sista årtiondena må för sina språkhistoriska forskningar särskildt framhållas K. F. Söderwall, F. A. Tamm, A. Kock och E. Hellquist. Det nutida språket har ännu ej rönt en fullt tidsenlig behandling, annat än i afseende på vissa delar af grammatiken, som förtjänstfullt behandlats af bl. a. J. A. Aurén, J. A. Lyttkens och F. A. Wulff (i flera gemensamma arbeten), E. Tegnér och G. Cederschiöld. En god men knapp öfversikt af ljud- och böjningsläran lämnar engelsmannen H. Sweets »Sounds and forms af spoken swedish» 1879. — Försök i ordboksväg förekomma redan på 1500-talet, t. ex. (äldst) den anonyma »Variarum rerum vocabula cum sueca interpretatione» 1538, och Elaus Petri Helsingius’ »Synonymorum libellvs» 1587. Från 1600-talet förtjänar särskildt framhållas den omfångsrika »Index sueco-latinus», som ingår i Jonas Petri Gothus’ stora latinska lexikon, den s. k. Linkopensen, 1640. Den första ordentliga ordboken är af H. Spegel 1712, och 1769 publicerade Sverges troligen största språksnille Joh. Ihre († 1780) sitt stora »Glossarium Suiogothicum»,
