tid bevarade handskrifterna är från slutet af århundradet, skrifven med runor och innehållande Skånes lagbok. Från omkr. 1300 har man med latinskt alfabet bl. a. dels en handskrift upptagande såväl den äldre (»konung Valdemars») som den yngre (»konung Eriks») landslagen för Sjælland, dels den s. k. Flensborgshandskriften af Jutlands lag, dels slutligen en handskrift af Flensborgs stadsrätt. Dessa handskrifter representera lika många dialekter: Skånes (med Halland, Blekinge och Bornholm), Sjællands (med de öfriga öarna) och Jutlands (med Schleswig). Ett enhetligt skriftspråk existerade nämligen icke i forndansk tid, ehuruväl några af 1400-talets viktigaste litteraturalster, såsom prästen Michael Nicolais dikter (från och med 1496) och den äldsta på danska tryckta boken, Rimkrönikan 1495, genom sin delvis utmärkta behandling af språket kraftigt bidrogo till deras dialekts, sjælländskans, slutliga seger öfver de andra, inemot reformationstiden.
Hvad språkformen beträffar, skiljer sig denna under tiden 800—1200 nästan alls icke från fornsvenskans. Först i den äldsta litteraturen kan man spåra några tydliga skillnader, men dels äro dessa icke stora, dels är förhållandet vanligen endast det, att danskan något förr undergått förändringar, som sedan äfven gripit svenskan. Så t. ex. öfvergick långt a till å redan omkr. 1300, och h i hj och hw var uti danskan stumt redan vid slutet af 1300-talet. De ofvannämnda forndanska landskapslagarna afvika gemensamt från de fornsvenska nästan blott i följande punkter: nominativ och ackusativ hafva redan hos de flesta ord sammanfallit, t. ex. kalf kalf, men fsv. nom. kalver, ack. kalf 2 pers. plur. ändas
