42
på -æ (t. ex. kø̄pæ men fsv. kø̄pin I köpen); konjunktiven har ingen skillnad mellan personer och numeri. Däremot skilja de sig inbördes ganska betydligt, hvarvid den skånska lagen öfverensstämmer med de svenska, de sjælländska intaga en mellanställning, men den jutska skarpast afviker. Så t. ex. skiljer Skånelagen på ändelsevokalerna a, i, u,, som annars sammanfallit i æ inskjuter b och d i vissa konsonantgrupper (liksom fsv., se s. 29 f.), har bevarat dativen och har i presens antagit infinitivens vokal, under det att den jutska lagen icke inskjuter b och d, har förlorat dativen och ofta har i presens annan (»omljudd») vokal än i infinitiven, i hvilka alla tre punkter de sjælländska lagarna vackla. — Tiden efter 1350, »medeldanskan», har ett väsentligen förändradt språk. Framför allt är att märka öfvergången af k, p, t efter vokal till g, b, d, t. ex. tag tak, lø̄be löpa, æde äta; th blir t. ex. ting ting; gh blir dels w, t. ex. law för lagh gille, dels t. ex. vei för vægh väg; ld, nd sammanfalla i uttal med ll, nn; s blir allmän genitivändelse i både sing, och plur. m. m. Ordförrådet, som förut endast upptagit få, mest kyrkliga, lånord, öfversvämmas nu, i synnerhet på grund af Hansestädernas öfvermäktiga inflytande, af tyska ord, t. ex. de på be-, bī-, ge-, for-, und- och -hēd samt en massa andra, såsom blīve blifva, skē ske, frī fri, krīg krig, buxer byxor, jō ju, ganske alldeles o. s. v.
Hvad studiet af forndanskan beträffar, så saknas ännu en forndansk grammatik, och endast få, men förträffliga, förarbeten därtill finnas, förnämligast afhandlingar af danskarna K. J. Lyngby och L. F. A. Wimmer — hvilken för öfrigt på ett storartadt sätt behandlat
