6
sydligare boende germaner spridt sig till skandinaverna. Vi äga bevarade till våra dagar urnordiska runinskrifter ända från tiden omkring 300 eller något förr (äldst fynden från Vi i Danmark och Torsbjaerg i Schleswig), och dessa äldsta inskrifter utgöra sålunda tillika med de omkr. 200 år yngre handskriftsfragmenterna af Vulfilas gotiska bibelöfversättning de germanska folkens äldsta egentliga språkminnesmärken. Dessa runinskrifter förekomma mest på stenar (stundom klippväggar) och brakteater (d. v. s. ensidigt präglade guldmynt, använda som hängsmycken), men äfven på husgeråd af metall och trä, på vapen, spännen o. a. smycken m. m. Man har hittills upptäckt öfver hundra stycken, af hvilka dock blott ungefär hälften äro i språkligt afseende upplysande, och äfven af dessa äro de flesta ytterst korta. Den längsta af de säkert tolkade, den från 400-talet härstammande minnesstenens från Tune i sydöstra Norge, innehåller blott 16 ord. Språket är af något yngre skaplynne än i de äldsta finska och lapska lånorden; så t. ex. har redan betonadt ē öfvergått till ā (jfr māriʀ: got. mērs berömd) och lent s till ett r-ljud (jfr dagaʀ: got. dags dag, men finska armas: got. arms eländig). Däremot är det i väsentliga punkter ålderdomligare än samtidiga gotiska urkunders och är utan tvifvel det bland alla germanska språk, som står närmast det förutsatta urgermanska moderspråket. För jämförelses skull anföra vi här i gotisk öfversättning en af de äldsta bland de urnordiska inskrifterna, den å guldhornet från Gallehus vid dansk-tyska gränsen (troligen från första början af 300-talet):
| Urn. | ek Hlewagastiʀ. Holtingaʀ. horna. tawidō. |
| Got. | Ik Hliugasts Hultiggs haúrn tawida |
