Öfvers. Jag Hlewagastiʀ från Holt iordningställde hornet
och den omkring 250 år yngre inskriften å grafstenen från Järsberg i Värmland:
| Urn | Ūbaʀ Hite. Harabanaʀ (wi)t iah ek Erilaʀ rūnōʀ waritu |
| Got. | Ubs Hita. Hrabns wit jah ik Aírils runōs writu |
| Öfvers. | Ubaʀ (satte stenen) åt Hitaʀ. Vi två, Harabanaʀ och jag Erilaʀ, ristade runorna. |
Trots de urnordiska källornas ringa omfång, och ehuru af inskrifterna ännu en del icke kunnat tolkas,[1] äro de likväl tillräckligt gifvande för att låta oss med full säkerhet bestämma det urnordiska språkets släktskapsförhållanden. Det visar sig tillhöra den germanska språkfamiljen inom den indoeuropeiska språkstammen och utgöra en själfständigt och egendomligt utvecklad språkgren, som står den gotiska närmast, hvarför de nordiska och gotiska språken förr ofta sammanfattats under den gemensamma benämningen »östgermanska språk» i motsats mot de öfriga germanska språken (tyska, engelska, holländska o. s. v.), de s. k. »västgermanska». Numera är uttrycket östgermansk inskränkt till de gotiska språken, och de nordiska kallas nu, om man särskildt vill framhäfva på samma gång deras skillnad från och sammanhang med andra germanska språk, för nordgermanska. Den viktigaste öfverensstämmelsen mellan de gotiska och de nordiska språken består däri, att dessa språk i vissa fall in-
- ↑ För de ojämförligt flesta tolkningarna hafva vi att tacka S. Bugges snillrika forskningar från och med 1865, då han lyckades nöjaktigt läsa guldhornsinskriften och därigenom lägga en fast grund för fortsatta undersökningar.
