10
het vid uppfostran. För sitt yttre var han alldeles likgiltig. Det bekymrade honom föga, om han gick i smutsiga kläder och med okammadt hår. Om man erinrade honom om detta, brukade han hänvisa till, att allt kom an på hans inre karaktär och förmåga. Han var till lynnet egensinnig och häftig. Fru Breuning visste alltid att med saktmod och mildhet bemöta Beethovens retlighet. Hon skakade blott på hufvudet och suckade: “Nu har han sin ’raptus’ igen!“ samt lämnade honom lugnt i fred. När Beethoven blef vred, gick han ofta till öfverdrifter, men, när allt var öfver, tog han genast tillbaka och visade då en rörande ångerfullhet. I sådana ögonblick kunde han mot sig själf rikta de mest öfverdrifna anklagelser. Beethoven var i allt en ytterlighetsmänniska. Han kunde från tungsint allvar fara ut i uppsluppen glädje. Alltid var han mycket känslig för kärlek och tillgifvenhet, och visade sig själf i gengäld mot vänner högst själfuppoffrande. För kvinnlig skönhet och behag var Beethoven städse djupt känslig. Han älskade alltid med en lidelsefull glöd. Dock varade hans känslor sällan längre tid. Endast för få kvinnor bibehöll han en hela lifvet varande fast vänskap. Bland dessa få vär Eleonora Breuning. Beethovens första bref till henne andas en stor tillgifvenhet, och måhända har hon en tid stått för honom som idealet af en kvinna. Äfven sedan Eleonora ingått äktenskap, andas skrifvelserna till henne en varm känsla och i brefven dem emellan från sista dagarne af Beethovens lif råder ännu samma innerlighet.
Eleonoras make, Wegeler, läkare och sedermera rektor vid universitetet i Bonn, var själf en af Beethovens
