Beethoven hade som komponist vunnit allt högre anseende. Komponerandet var för honom ett behof, utan hvilket hans lif icke var tänkbart. “För mig finns intet högre nöje än att skrifva och visa min konst“, skrifver han 1801 till Wegeler. Konsten var för honom något heligt, som ej fick profaneras. “Öfva icke blott konsten utan försök att tränga in i henne; hon förtjänar det, ty blott konst och vetenskap höja människorna till gudomen“, säger han till en 10-års flicka, som spelade piano. I sin dagbok skrifver han 1814: “Konsten är en helgedom; må allt, hvad anda har, offras åt det upphöjda.“ Han ackorderade aldrig med den tillfälliga smakriktningen: “Världen är en konung, och hon vill bli smickrad, om hon skall visa sig nådig. Dock, sann konst är egensinnig och låter aldrig tvinga in sig i smickrande former.“
Beethoven arbetade alltid länge på sina kompositioner. Han kunde ej med samma lätthet som en Haydn eller en Mozart kasta ned en komposition på papperet. Han har ej heller komponerat så många verk som dessa båda mästare. Men så finnes heller icke hos honom den mängd af dussinarbeten, som vi möta hos Haydn och Mozart. Äfven där Beethovens kompositioner äro ett direkt missgrepp, äro de utarbetade med allvar och eftertanke. En egendomlighet var också, att han kunde ha flere kompositioner i hufvudet på en gång. “Jag gör ingenting så där undan för undan utan uppehåll; utan arbetar alltid på flere samtidigt; än tager jag fram det ena än det andra.“ För Beethoven var komponerandet ett verkligt arbete. Likt skulptören högg han ur marmorn stycke för stycke, formade med mejseln
