Hoppa till innehållet

Sida:Norlind Beethoven 1907.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

22

tills allt fått den vederbörliga afrundningen och skönheten. I följd häraf behöfde han ofta skrifva ned sina tankar efter hand och bar därför alltid små skissböcker på sig, där tema efter tema sattes in allt eftersom de skapades i hans hufvud. Ofta kunde han dock länge behålla idéerna i minnet och arbeta ut i hjärnan flere kompositioner, innan de till sist kommo på papperet. Högst betecknande för hans sätt att komponera är följande yttrande till en ung musiker (Louis Schlösser): “Jag bär mina tankar länge, ofta mycket länge hos mig, innan jag skrifver ned dem; därvid blir mig mitt minne städse så troget, att jag är säker på, att ett tema, som jag en gång fått tag i, t. o. m. efter år icke glömmes. Jag förändrar mycket, förkastar och försöker på nytt så länge, tills jag är nöjd med det. Därefter begynner i hufvudet förarbetandet i bredd, i detalj, höjd och djup, och när jag är fullt medveten om hvad jag vill, så lämnar mig den till grund liggande idéen aldrig. Den stiger, växer uppåt, jag hör och ser bilden står för min själ i hela sin utsträckning liksom en enda helgjuten massa, och det återstår för mig då endast arbetet att skrifva ned allt, något som går tämligen lätt för sig, allt efter som jag får tid därtill, emedan jag understundom tager flere saker i arbete på en gång; dock är jag säker på att med det ena inte förvirra det andra. — Ni frågar, hvarifrån jag tager mina idéer? Det förmår jag icke säga med tillförlitlighet. De komma opåkalladt, medelbart, omedelbart, jag skulle kunna gripa dem med händerna, i fria naturen, i skogen, under promenerande, i nattens stillhet, tidigt på morgonen, föranledd af stämningar, som hos diktaren