Pfeiffer hade skrivit, och Mendelssohn även, till vänner för att riktigt förbereda dem på det rätta ”greppet” — men ändå lyckades man ej bättre, än att hon av idel oro för teaterns storhet nekade att uppträda. Teaterchefen, hr Pokorny, var alldeles förtvivlad. Ingen övertalning hjälpte. Till sist tänkte man på bassångaren Franz Hauser, vilken av Mendelssohn ”instruerats”, huru den stackars darrande sångerskan skulle tagas. Han kom och lyckades. Snart var hon på scenen, repetitionen gick förträffligt och framgången var given. Till Hauser hyste hon sedan det största förtroende, och då han kort därefter kallades till direktör vid konservatoriet i München, blev han henne även ett gott stöd vid debuten i denna stad.
Det var åter Norma hon valt till debutroll. Man ställde sig här ej så mästrande inför hennes uppfattning och tänkte ej så mycket på föregångarna. En tidningskritiker avslutar sitt omdöme om första aftonen på följande sätt: ”Hon är typen af den ädlaste kvinnlighet och har genom sina konstnärliga syften och sin högst fulländade konstnärsbildning i förening med sina stora och mångsidiga talanger redan vid sitt första uppträdande vunnit hela publikens sympati så som få sångerskor före henne. Jag räknar ögonblicken vid hennes debut till de njutningsrikaste konstnöjen jag hittills någonsin haft och längtar ifrigt efter hennes nästa uppträdande.”[1]
Själv var hon tacksam och tillika förvånad över framgången. Fru Birch-Pfeiffer fick ett brev, där det heter: ”Men denna publik! Då det var slut, inropades jag 16 gånger och 12 eller 14 gånger förut. Räkna tillsammans det! Och detta mottagande! Jag blef alldeles häpen!”
113
8 — Jenny Lind.
