I slutet av maj 1846 lämnade hon staden med löfte om att återkomma till vintern. Det som nu förestod henne blev epok i hennes liv, så litet hon än anade något därom. Hon skulle för första gången på kontinenten sjunga i oratorium.
Det hade under de två åren i Tyskland försiggått en inre utveckling hos henne, som hon visserligen ej ännu själv var medveten om, men som i alla fall tydligt kunde skönjas. Vi ha talat om, huru hon på konserterna allt mera upptagit visan, lieden och romansen på sitt program. Den hänförelse man visade måste göra klart för henne, att här fanns ett fält för hennes personlighet att utveckla och kultivera. Ju mera hennes väsen mognade och fick det djupa allvaret, ju mera hon började fatta konstens helighet och upphöjdhet, dess mera måste hon känna en motvilja för teatern, där ej samma tillfälle till utveckling av det rent musikaliska fanns. Just då hon stod villrådig om, huruvida hon skulle draga sig alldeles tillbaka ej blott från scenen utan från hela det offentliga livet, kom oratoriet i hennes väg.[1]
Hon hade åtagit sig att sjunga på den nederrhenska musikfesten i Aachen under Mendelssohn i slutet av maj. Ej mindre än två oratorier skulle uppföras: Haydns Skapelsen och Händels Alexandersfest. Hon fyllde sin uppgift på ett sådant sätt, att denna musikfest blev en av de minnesrikaste man någonsin haft. Själv kände hon också, att hon nu funnit ett nytt verksamhetsfält. Det blev av så mycket större betydelse, som Mendelssohn just då höll på med ett nytt oratorium, där sopranpartiet var tänkt för henne.
En glad överraskning var det för Jenny, att Gei-
- ↑ 26) J. L. hade redan under Stockholmstiden sjungit i oratorium, dock utan att man vidare fästat sig vid denna sida av hennes konstnärsskap. Helt säkert tänkte hon då ej heller själv på, att oratoriet en gång skulle bli hennes främsta verksamhetsfält. Redan 1839 hade hon sjungit i Årstiderna och i Skapelsen (bl. a. 1843, långfred.). Se härom LL 22, 87 m. fl. st.
114
