omarbetningen. Meyerbeer fick snart uppge tanken på att få operan fram på de stora världsscenerna. Ej ens Jenny Linds sång kunde bevara den åt eftervärlden.
Den 7 april uppträdde hon för sista gången i Wien, och efter att ha givit en konsert för välgörande ändamål dagen därpå, lämnade hon staden. I slutet på månaden var hon redan i London. Man hade länge väntat henne. Mendelssohn befann sig där och skulle nu tillsammans med Lumley taga emot henne. Men den gamla ängslan ville ej släppa henne, och hon vägrade att uppträda.
Medan vi vänta på hennes debut, skola vi göra en översikt över musikförhållandena i London vid denna tid.
I London fanns sedan gammalt tre lyriska teatrar, vilka konkurrerade med varandra: Covent Garden, Drury Lane och Her Majesty’s theatre. Av dessa tre hade de två förstnämnda kommit i händerna på Bunn. Den tredje, vilken motsvarade den italienska teatern i Paris, hade alltsedan 30-talet haft gemensam solistpersonal med systerteatern och de berömda krafterna där, Rubini, Tamburini, Lablache, Pasta, Persiani och Grisi, reste från den franska teatern vid säsongen slut till London för att fira nya triumfer inför den alltid lika tacksamma engelska publiken. Så hade det länge fortgått, men just då Jenny Lind kom, hade en schism uppstått, så att Bunn lyckats draga till sig nästan alla de främsta krafterna. Endast Lablache var ännu trogen den gamla teatern. Lumley hade således att utstå en mera hård konkurrens än någonsin förut med Bunn. Den senare hade
123
