halvår efter sitt sista möte med Jenny Lind i England lade han ned sin penna för alltid.
Man gick i undran i London. Skulle den svenska näktergalen uppträda eller ej? Skulle hon övervinna sin ängslan? Man undrade. Mendelssohn gjorde, vad han kunde, men han visste till sist ej, vad han skulle tänka. Bunn triumferade. De italienska sångarna drogo fulla hus till hans teater.
Man lyckades förmå henne att besöka en teaterföreställning. Hon satt trött och såg på. Lablache kom och presenterade sig i hennes loge, Lumley hälsade likaså. Publiken fick reda på, att hon var där, och alla kikare riktades med ens mot henne. Hon blev förvirrad. Den stora salongen ingav henne rädsla. Lablache sjöng som vanligt bedårande, men de andra tyckte hon ej så bra om. ”Jag tror jag kan göra det lika bra och kanske litet bättre”, yttrade hon till sin följeslagerska.
Grote hade en middag till hennes ära. Lumley, Lablache och Mendelssohn voro där. Man fick henne till att sjunga svenska visor, och det gick märkvärdigt bra. Man kände, att tystnaden sedan Wiendagarna hade gjort hennes röst gott. Mendelssohn besökte henne nästan dagligen. Till sist bad hon mrs Grote hjälpa sig att få hävt kontraktet. Hon ville ej mera någonting och längtade bort. En dag frågade hon likgiltigt fru Grote, hur det gick med operan. ”Det går ej alls”, blev svaret, ”det är fullkomligt stillastående. Ingen enda vill taga en loge under det nuvarande tillståndet af ovisshet. Publiken väntar på Ert uppträdande, och under tiden förlorar direktören penningar hvarje afton.” Hon blev överraskad och besinnade sig litet. Det hade hon ej tänkt på först,
126
