väntningar hystes, under det man å andra sidan befarade — och det var icke så utan skäl — att hon icke skulle kunna motsvara sin ofantliga ryktbarhet eller komma upp mot deras ideal, för hvilka hon under så lång tid varit ett samtalsämne och ett föremål för utomordentligt intresse. Denna farhåga visade sig sakna all grund. Jenny Lind har öfverträffat alla förväntningar, emedan det varit omöjligt att vara beredd på någonting så öfverraskande nytt — så olikt allt, hvad vi hört. Hvar och en hade visserligen bildat sig sin egen föreställning om sångerskan; denna hade likväl alltid en viss likhet med någon favorit eller med någon lefvande primadonna. De flesta väntade sig väl en underbar öfverlägsenhet i graden, men de voro icke beredda på öfverlägsenhet i arten af hennes talang … Hennes röst är förvånande. Med den fylligaste, renaste och ljufvaste ton man kan tänka sig förenar den en förmåga att vibrerande tränga igenom, som gör dess saktaste hviskning hörbar, hvarhelst åhöraren sitter, och som, då den använder sin fulla styrka, verkligen är härlig; den kan då tydligt höras öfver orkesterns högljuddaste larm och de andra konstnärernas stämmor.”[1]
Man prisade allmänt hennes rösts fyllighet och styrka. Detta skulle måhända kunna förvåna, då man vid denna tid tämligen allmänt i Tyskland begynt tala om, att rösten var ”beslöjad”. Emellertid hade hon vilat under resan, och Lumley hade, av vis omtanke om henne och sin teater, i kontraktet förbjudit varje uppträdande å konsert. Han visste av erfarenhet, huru sångerskor tröttade ut sig på offentliga och privata soareer, så att de ej alltid gåvo sitt bästa på scenen.
128
