efterapning skall ha förlorat så mycket af sin trofasta, redbara karaktär.”[1]
Man har tolkat dessa ord på mångahanda sätt: än så, att Jenny Lind fått så mycket av den engelska religiositeten, att hon ej kunde trivas, där ej samma bigotteri fanns; än åter så, att man i Sverige brustit i nödigt erkännande av henne, och hon följaktligen trott sig mera aktad i utlandet. Likvisst äro bägge dessa tolkningar oriktiga. Låtom oss se litet på tidsmiljön i Sverige då och speciellt vid tiden för detta brev, i mitten av febr. 1848.
Överallt i Europa rådde en orolig jäsning i början av år 1848, och i Sverige, där ståndsindelningen var föremål för ständig kritik, voro förhållandena mycket bittra. I Stockholm ropades ständigt på revolution. ”Hon lefver än, du Galliens röda, bloddrypande revolution”, heter det i ett skaldekväde från februaridagarnas Stockholm. Man hånade öppet konungafamiljen. ”Stor sak i tronen och dess läkter! Och hvem rår för, om protogén däruppe ramlar med protekter och vältras in i mausolén.” Arbetarskaror tågade genom gatorna. Konungen måste av hänsyn till sin egen säkerhet lämna teatern mitt under pågående föreställning. Så kom till sist underrättelsen om franska revolutionen. Man ropade högt om en ”kupp” i Stockholm också. Tumult uppstod. Man tågade genom gatorna och sjöng marseljäsen. Man sköt på gatorna, blod flöt i strömmar och lik bortburos. ”Allt dödkött, vuxet kring ett rikes hjärta, det måste skäras bort, om ock med smärta”, sjöng Talis Qualis.
Mitt i detta virrvarr uppträdde Jenny Lind på scenen. Hon kom från det fria England, där dittills
136
