allt varit frid och ro. Vad under då, om hon kände det så, som om Sverige under hennes bortovaro blivit ”lättsinnigt” och ”fransyskt”. Det var ej möjligt att genast bedöma, om det, som rörde sig bland folket, var resultatet av en tillfällig berusning eller en jämn utveckling. Allra minst var det möjligt för en person, som nyss hemkommit efter en lägre tids bortovaro, att bedöma situationen rätt.
Snart voro förhållandena mera lugna i huvudstaden, och man hyllade sin berömda landsmaninna lika hjärtligt som någonsin förut. Med Norma d. 12 april avslutade hon sin sejour i Stockholm och lämnade därmed definitivt den scen, som varit vittne till hennes första triumfer, och som hon själv älskat över varje annan. Man beställde av Södermark en tavla av henne som Norma, vilken till minne av denna sista representation uppsattes i K. teaterns foyer d. 6 jan. 1849.
Till fru Birch-Pfeiffer skrev Jenny under Stockholmsvistelsen: ”Jag mår bra, ehuru jag aldrig har någon hvila. Jag sjunger rysligt mycket, — men utom i operorna två eller tre gånger i månaden på konserter, hvarigenom jag blir i tillfälle att skaffa många människor en bättre lott. I dag lyser solen så mildt. Ack, om Ni bara kunde se, huru hvit och glänsande snön ligger på taken! Från mitt fönster ser jag flera kvarnar och ett par kyrkor; på en af dessa sitter en förgylld tupp, som säkert har mycket roligt. O, jag önskar, att jag också kunde få vara uppe i luften, ty jorden trycker mig. Moder! moder! jag tillhör icke detta lif, hjärtat vill spränga mitt bröst. Men trots allt, finns ingen varelse, som har mer orsak än jag att vara glad och tacksam.”[1]
137
