Hoppa till innehållet

Sida:Norlind Jenny Lind 1919.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Hon var både glad och ledsen. Sista resan i engelska landsorten hade tärt på hennes krafter, och den ro hon sökt i Sverige blev ej, den hon önskat. Hon saknade förmåga att hålla tillbaka den ström av människor, som ständigt trängde sig på henne. Vänlighet och tillgivenhet ville hon återgälda med lika mynt, och om hon än förstod, att hon på detta sätt måste slita ut sig i förtid, trodde hon ändå på, att allt skulle bli gott igen, bara hon kunde få lämna scenen. ville hon komma tillbaka till sitt land och där njuta frid och ro med en verksamhet i kärlek för sina medmänniskor.

Det var med tanke på detta liv i hemlandet hon återknöt en gammal vänskapsförbindelse från 1844: med sångarkamraten Julius Günther. De hade varit de bästa vänner och flitigt brevväxlat med varandra under första tiden i Berlin. Sedan hade det efter hand blivit tyst, men nu stodo de varandra åter nära och sjöngo tillsammans som i gamla dagar. De ringförlovades kort före hennes resa från Stockholm i april 1848. Hon kände sig glad över sitt val, men det fanns dock något, som gjorde, att de ej i tankar och sinne kunde riktigt sammansmälta. Han älskade scenen och ville stanna kvar vid denna, hon däremot längtade bort därifrån. Han älskade livsglädjen — hon det tunga allvaret. Bådas livserfarenheter voro så olika. Han hade troget tjänat en scen och ej kommit att reflektera över det, som kunde finnas i brister där. Hon hade varit ute i stora världen och där sett och lärt känna mycket. De sågo världen med helt olika ögon.

Det hårdaste slaget för Jenny Lind var underrättelsen om Mendelssohns död d. 4 no v. 1847. Till fru

138