tant, och mycket pengar fick jag ihop at de fattiga … Se, älskade vän, detta är, hvad jag upplefvat!”[1]
Oaktat sin längtan frän scenen motsäg hon med viss glädje Londonresan. ”Jag gläder mig ät nästa Londonsäsong”, skrev hon till fru Jæger, ”jag har så stort skäl till tacksamhet mot Londonpubliken, att det är mig ett behof att bringa den offret af att återvända dit.”[2]
Det var kanske det för hennes kroppskrafter hårdaste provet, att hon hade ett behov av att offra sig för andra och på så sätt allt för litet kom att tänka på sig själv. Våren och sommaren i London blevo också särskilt ansträngande.
Den 21 april anlände hon till London. Hon hälsades som vanligt med entusiasm. ”Hela London”, säger Lumley, ”visste, att Jenny Lind hade kommit; och hela London befann sig på nytt i samma feberaktiga tillstånd af förtjusning som vid hennes afresa året förut.”
Första uppträdandet skedde d. 4 maj i Sömngångerskan. Bland nya bekantskaper, som hon vid denna tid gjorde, var Chopin av en ej ringa betydelse. Hon lärde känna hans kompositioner och fattade särskilt kärlek till hans danser, vilka erinrade henne om den svenska folkmusiken. Chopin uttryckte å sin sida den livligaste förtjusning över hennes svenska folkvisor och folkdanser, vilka föreföllo honom så välbekanta på grund av polskans likhet med de polska nationaldanserna. Jenny Lind sjöng fr. o. m. 1855 a sina konserter ofta Chopins masurkor med underlagd text och med kadanser av henne själv (pianoack. av Otto Goldschmidt).
Av hennes roller denna säsong kunna nämnas:
142
