Marie, Lucie, Adina (i Kärleksdrycken av Donizetti). Av dessa voro de två sista nya i London. En alldeles ny roll, som hon förut ej uppburit, var Elviras i Puritanerna av Bellini. Hon uppträdde endast 6 gånger i denna, ehuru den onekligen på ett ypperligt sätt passade henne. Kritiken var också enstämmig i sitt beröm. I Times (31⁄7 48) heter det: ”Den okonstlade, älskande unga flickan, som med strålande ögon afvaktar sin älskades ankomst, återgafs på ett utsökt sätt, och då Elviras oskyldiga glädtighet sedermera afbrytes genom ett plötsligt anfall af sinnessjukdom, framställdes förändringen på ett beundransvärdt sätt. Det var icke Lucies stilla vansinne, som drifver till våldsamma handlingar, det var det slags sinnessjukdom, som tär endast på den lidande sjelf, så att intrycket var mera sorgligt än förfärande. Sedan hon, efter sin älskares förmenta otrohet, slitit af sig det halsband han skänkt henne, blef hon plötsligt stående orörlig, något som åstadkom den mest gripande verkan. Det förebådade utbrottet af verklig galenskap, och åskådaren kunde iakttaga, huru verklighetens bilder försvunno ur den olyckliga flickans själ och huru hon fåfängt bemödade sig att gripa dem i flykten.”
Säsongen blev den mest glänsande Lumley någonsin haft, men i glädjen blandade sig ett visst vemod. Denna säsong skulle bli den sista, ty nu ville hon ej längre ”offra sig”. Lumley skrev om sista föreställningen: ”Och nu nalkades den framstående konstnärinnans bana under 1848 års säsong sitt slut. Fredagen d. 24 aug. sjöng Jenny Lind för sista gången i Sömngångerskan. Hennes välkomnande d. 4 sistl. maj med alla de yttringar af förtjusning och entusiasm,
143
