Hoppa till innehållet

Sida:Norlind Jenny Lind 1919.djvu/158

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Familjen Grote var henne under denna prövotid ett gott stöd. De avrådde henne bestämt från förbindelsen, och Jenny stod fast. Fru Grote hade rest till Paris men bönfallit henne att komma efter, om ej förhållandena blevo bättre.

Hon kom också, och därmed var hon fri från denna förbindelse. Nu först kände hon, hur trött hon var, och huru livet förbittrats för henne. Hon visste ej, vart hon skulle vända sig. Hela hennes framtid var höljd i mörker. Skulle hon slå sig ned i Sverige? Eller kanske i Tyskland?

Hon sjöng litet i den intima kretsen bland vänner och kände sig nöjd att tills vidare få vara i ro. Hon uppsökte den fordom så berömda sångerskan Catalani, vilken 1827 gästat Stockholm och där hyllats. Jenny Lind mindes henne helt säkert från denna tid, då den svenska huvudstaden blott talade om den underbara italienskan. Hon hade nu slagit sig till ro i Paris, och det var där Jenny Lind återsåg henne. En amerikansk tidning berättar om sammanträffandet så här: ”Catalani fick en dag besök af en okänd dam, som vägrade att nämna sitt namn för tjänarinnan. Sedan den främmande kommit in i rummet, gjorde hon en behaglig och vördnadsfull bugning och sade: ’Jag har kommit för att frambära min hyllning till vår tids största sångerska så väl som till den ädlaste af kvinnor; min fru, gif mig eder välsignelse, jag är Jenny Lind!’ Rörd ända till tårar tryckte m:me Catalani den svenska näktergalen till sitt bröst.” — Ej långt efter detta besök var den gamla sångerskan från Napoleons dagar ej längre bland de levandes antal. Koleran hade bortryckt henne.

Jenny Lind tyckes här i Paris för första gången

154