ha tänkt på en konsertresa till Amerika, ty i ett brev av d. 13⁄6 1849 till fru Schwabe, ber hon henne fråga sin man, vad han skulle tänka om möjligheten för henne att ge konserter där. Vad fru Schwabe svarat härpå, veta vi ej. Ännu hade tankarna ej fått någon fast form. Hon var fortfarande alltför trött för att tänka på konsertresor.
Det blev ingen ro i Paris heller för Jenny Lind. Upprorsrörelserna från 1848 hade ännu ej lagt sig. Därtill kom kolerans gräsliga härjningar. Hon for till Schlangenbad för att söka bot för sitt lidande. Därifrån skrev hon till fru Wichmann i Berlin: ”Jag reste från London till Paris, där jag råkade ut för den förskräckligaste koleraepidemi. Min käre förmyndare från Sverige kom dit, för att jag skulle ha vid min sida någon, som jag kunde lita på. Vi foro sedan till Brüssel d. 13 juni och därifrån till Köln och betraktade Rhen. Underbart härlig är och förblir dock gamle fader Rhen. Jag skickade under tiden min svenska följeslagerska till London för att packa in mina saker och skicka dem till Sverige. En dag besökte jag en berömd läkare i Koblenz för att fråga honom, hvad jag skulle göra för mina angripna nerver. Han undersökte hufvudet och äfven hjärtat (hvilka båda äro mycket angripna) och sade mig sedan, att om jag ej riktigt skötte mig nu, skulle jag utsätta mig för att alldeles gå under, då jag började arbeta igen. Han förbjöd mig uttryckligen att sjunga under 6 eller 8 månader och skickade mig hit på en 14 dagar för att bereda mig för 4 veckors vistelse i Ems. När jag kommer från Ems, är jag ledig till oktober. Men jag önskar tillbringa nästa vinter i Sverige, där jag har mycket att ordna.”
155
