sjunga åt Er, hur länge Ni vill, i Amerika — Europa, ja, hvar Ni vill!”
Efter konserten hette det: ”Jenny Lind utgör en epok i vår konsthistoria.” Benedict dirigerade orkestern, som helt och hållet bestod av amerikanska musiker. Man skänkte sitt erkännande åt såväl dirigenten som Belletti. Jenny började med sin berömda Casta diva-aria ur Norma. ”Om det låge i vår förmåga, skulle vi vilja beskrifva denna röst, så ren, så ljuf, så fin, så fullödig, så allt beherskande, från dess svagaste hviskningar till dess starkaste omfång. Vi ha aldrig hört toner, som i sin ljuflighet trängt så långt.”
Aftonens bästa nummer ansågos dock hennes ”Herdesång” och ”Fjällsång” vara. De måste sjungas om. En prissång, som skrifvits enkom för Jenny Lindturnéen och som försetts med en enkel melodi av Benedict, ”Hälsning till Amerika”, föredrogs därefter och vann stormande bifall. Jenny Lind skänkte hela behållningen, 10,000 dollars, till välgörande ändamål.
Andra konserten var i Boston. Den var helt ägnad åt den andliga tonkonsten. Händels Messias uppfördes. Detta var genast något annat än den reklamartade första konserten, och utlåtandena fingo även en helt annan ton: ”Jenny Lind, ’den ljufva’, den ’gudasända’ gaf oss i fredags kväll den mest trosfyllda, den inest upphöjda predikan, som vi någonsin fått höra. Hennes text var: ’Jag vet, att min Förlossare lefver’, 'Kommen till honom I alle, som arbeten och ären betungade, och Han skall vederkvicka Eder!’ Vi säga en trosfylld predikan, emedan hon menade, hvad hon sjöng, emedan hennes varma uppriktiga tro på sin höga mission att lägga oss stora sanningar på hjertat
173
