på ett allvarligt och rörande sätt lyste igenom allt, hvad hon sjöng. Och aldrig tillförne ha väl ord åtföljts af en så ljuf bekräftelse på sig sjelfva som dessa, hvilka så okonstladt och själfullt föllo från denna aftons höga, rena prestinnas fromma läppar: ’Huru ljufliga de budskap, som förkunna Herrans frid, förkunna frid åt Sion!’ I hennes mun hade denna text en säregen profetisk betydelse. Vi kände, att vi aldrig någonsin förstått den så väl som denna kväll. Det hvilar verkligen en viss jordisk skönhet öfver gudstjänstliga handlingar i allmänhet, men i underbart hög grad är detta fallet, då dessa kompletteras med stämningsfull andlig musik.”
Jenny Lind blev av Barnum föreställd för den store statsmannen Daniel Webster, vilken, sedan han hört henne sjunga, förklarade sig aldrig hört något upphöjdare.
I Washington sökte presidenten genast upp henne. Hon var då ej hemma, men avlade dagen efter ett motbesök och fann den största förståelse av president M. Fillmore och hans hustru. Hon träffade här åter samman med Webster, vilken nu under ett samtal gjorde ett lika djupt intryck på henne, som han själv känt inför hennes sång.
Under en sjöresa Wilmington—Charleston uppstod en förfärlig storm. Ångaren var flera gånger i verklig fara, och t. o. m. kaptenen fruktade att ej kunna föra den i hamn. Passagerarna, isynnerhet de kvinnliga, voro alldeles utom sig av rädsla, gräto och vredo händerna. Jenny Lind var dock lugn och tröstade dem: ”Vi ha en god fader i himmeln, som nu tänker på oss och som skall beskydda oss. Han som
174
