av Chopin, vars verk han på ett utsökt sätt tolkade. Mest spelade han dock klassikerna, och särskilt Beethoven föredrog han utmärkt.
Såsom släkting till Jenny Linds goda väninna fru Schwabe hade han haft många tillfällen att träffa samman med Jenny Lind i England. Under den sista vistelsen i Tyskland, då hon mestadels uppehöll sig i Lübeck och Hamburg, hade han även fått råka henne, och Jenny hade funnit hans ackompanjemang förträffligt. ”Om hr Goldschmidt eller jag sjelf ackompagnerar mig, är alldeles detsamma!” hade hon sagt. För övrigt tyckte hon han var ”en lugn och oförarglig gentleman och en fulländad musiker.”
Jenny tröttnade dock att ge konserter på egen hand. Det var ej längre detsamma, som när Barnum stod bakom och skötte de praktiska bestyren. Hon behövde riktigt öppna sitt hjärta för sin f. d. impressarie. Hon var alldeles uttröttad på att ge konserter. ”Folk bedrar och narrar mig på ett betänkligt sätt, och jag finner det därför mycket tråkigt att konsertera för egen räkning.” Hon hade fått nog därav, trots alla triumfer. Barnum dristade sig likväl göra henne uppmärksam på, i hur hög grad hon genom sin sång förmådde att glädja sina medmänniskor och uppväcka deras ädlaste känslor. ”Ack, hr Barnum, Ni har fullkomligt rätt, och jag tackar er af hjertat för edra vänliga ord. Ehuru min motvilja för offentligheten mycket ökats under denna min långa turné, lofvar jag eder att fortfarande sjunga för de fattiga och nödlidande. Det vore otacksamt af mig att icke fortfarande till dessa olyckligas tjenst använda de gåfvor, som min gode himmelske Fader så nådigt förlänat mig. Men jag kommer att
180