stå vid mitt beslut att ej ge andra konserter, ty jag kan med tacksamhet säga, att jag har mer än tillräckligt med penningar för mitt eget ringa behof.”
Efter detta öppenhjärtliga och rörande avsked skildes dessa båda goda människor åt för alltid.
Till hovrättsrådet Munthe skrev hon d. 8 nov. 1850: ”Det är i sanning en stor glädje och en Guds gåfva att få förtjena så mycket pengar och att sedan få bistå sina medmänniskor med dem. Detta är den högsta glädje jag önskar mig här i lifvet; allting annat har försvunnit från mitt mångskiftande jordiska lefnadslopp. Få ana emellertid hur härligt och stilla mitt inre lif förflyter. Få misstänka, hur outsägligt litet denna verld och all dess glans förmått förvrida hufvudet på mig. Sill och potatis — en ren trästol och en träsked att äta mjölkvälling med — detta skulle komma mig att hoppa af glädje som ett barn. Och detta utan ringaste spår till öfverdrift eller dylikt. Benedict och Belletti äro vänliga och snälla. Benedict och jag spela små trefliga à quatre mains tillsammans, så att tiden går fort och behagligt. Fågelsången ’Jag vet icke, hvarför jag sjunger’, och hr Bergs sång med de långt utdragna tonerna samt den norska fjellsången äro stående nummer, som jag måste sjunga vid hvarje konsert.”
Att man i Amerika skulle mycket tala om Jenny Lind som människa och person var självklart. Mången skämtsam antydan gjordes. Parker Willes, den berömde amerikanske författaren, undrade, då han såg Jenny Linds ljuva ögon och guldblonda hår, hur det var beställt med hennes hjärta. ”Är månne rykte en ersättning för kärlek? Jenny Lind måtte haft oändligt många tillbedjare och varit älskad ända till
181
