galenskap. — Eller kanske vänskap är tillräckligt för henne? — Det är ej min mening med dessa funderingar att vara på något sätt indiskret. Nej, långt derifrån. Men när man tänker sig, att en sådan himmel som hennes hjerta skall stå obebodd, riktigt längtar man att få annonsera ut det under rubriken ’Att hyra’.”
Samme författare var också ledsen över, att hon var så ”fullkomlig”. Det är alltid så ledsamt med fullkomliga människor. Man måste ha några fel att ge dem, ”ty det enda fel verlden aldrig kan förlåta är fullkomlighet.” Det såg verkligen ut som om Jenny skulle bli detta ”förhatliga vidunder”. ”Men”, utbrister han med en lättnadens suck, ”faran är öfver — hon kan nämligen ej stiga till häst utan tillhjälp af en stol!”
Även ett fel lyckades han påträffa — eller kanske riktigare — det var en svaghet. En väninna talade om för honom, att hon kunde — gråta över, att hennes välgörenhet misskändes. ”Vi älska henne så mycket mera för hennes tårars skull, emedan de bekräfta, att en så ren varelse äfven kan såras af orättvisa, alldeles som vi andra. Gud förbjude, att den sublima välgörenhet, som denna goda, sjungande, unga kvinna så rikligt utöfvat, än en gång skulle misstydas. Men vi kunna i alla fall knappt vara annat än glada öfver, att Jenny hör till samma kategori af menniskor som vi, som kunna känna och ]ida. Ljufva, gråtande Jenny! Hon är en af oss! Gud välsigne henne!”
182
