gren ett brev om denna sin första barndom. Det heter där: ”För mig ha människor i allmänhet gjort mycket litet — jag ville aldrig något och begärde af ingen — min moder försörjde mig genom sitt eget arbete och talanger; hon (liksom jag själf) bar den största avsky för allt hvad teater hette. Min älskade ärevördiga mormor var visserligen, som borgaränka, på Änkehuset, hvarest jag ofta besökte henne — och som jag sjöng hvart steg — hvart språng jag med mina barnafötter tog — så sjöng jag väl äfven under mina visiter hos henne.”[1]
Ett särskilt föremål för hennes sång var en liten katt, som hon fått att leka med. ”Hennes älsklingsplats med sin katt”, berättade hon 1887 för sin son, ”var i fönstret till uppsyningsmannens rum, som vette ät den livliga gata, vilken gick upp till Jakobs kyrka, och där satt hon och sjöng för den. Folket, som gick förbi, brukade lyssna därpå och förvånades. Däribland var en tjänstflicka hos en mamsell Lundberg, dansös vid K. teatern. Hon berättade för sin matmor, att hon aldrig hört en så vacker sång som den, som den där lilla flickan sjöng för sin katt. Mamsell Lundberg skaffade sig då reda på, vem hon var samt skickade och bad modern att låta henne komma och sjunga för henne. Och då hon hört henne sjunga, sade hon: ”Barnet har anlag; ni måste låta uppfostra henne för scenen.”[2]
Mormoderns och moderns ovilja för scenen voro dock alltför stora, för att de genast skulle gå in härpå, och först efter mycken tvekan övertalades modern, som 1830 återkommit till Stockholm, att mottaga ett introduktionsbrev till hovsekreteraren och sångläraren vid K. teatern Crælius. ”De begåvo sig
16
