skulle bli en god hjälp åt den stora sångerskan såsom hennes ledsagarinna under triumferna i Tyskland.
Den andra flickan fick i dopet heta Johanna, men kallades alltid Jenny. Hon var en föga välkommen tillökning i familjen, och modern sände henne, då hon var ett år gammal, till en bekant, organisten Karl Ferndal i Sollentuna-Ed, ett par mil norr om Stockholm. Här ute på landet under god vård upplevde Jenny sina första år. Någon tvist med organisten gjorde dock, att modern redan 1824 tog barnet åter till sig.
Modern synes till sin grundkaraktär ha varit en känslig och mjuk natur, men de tidiga prövningarna och svårigheterna för existensen hade gjort, att hon fått en bitterhet i lynnet, som lätt urartade till grälsjuka och hårdhet. Hon tyckes ha varit en kvinna med god skolbildning, och särskilt nämnas hennes goda kunskaper i franska och pianospelning. Jenny kom ej att i hemmet få den rätta omvårdnaden. Lyckligtvis bodde mormodern hos sin dotter, och denna var av ett mera milt sinnelag samt tog sig an dotterdottern på ett ömmande sätt. 1828 upplöstes hemmet, i det modern flyttade till Linköping för att där undervisa, och mormodern fick ett hem i Änkehuset. Jenny blev fosterbarn hos uppsyningsmannen i samma änkehus och hade det här mycket lugnt och fridfullt under god vård.
Mormodern hade upptäckt, att Jenny hade goda musikaliska anlag och sökte klargöra för modern, att hon borde utbilda barnet vidare inom musiken. Jenny sjöng alltid under sina lekar, och detta väckte de kringboendes uppmärksamhet.
1865 skrev Jenny Lind till domprosten P. Wiesel-
15
