demätning mellan tidsåldrars än personligheters dramatiska smak och stil. De båda stora sångerskorna stodo även oförstående av varandra, och Schröder-Devrients uttalanden om Jenny Linds dramatiska förmåga voro även i hög grad nedsättande.
Bedöma vi Jenny Lind ur denna den föregående tidens åskådningar, blir resultatet föga motsvarande de superlativa lovord man ansåg henne vara värd.
Men även den senare tidsåldern, med Verdi, Wagner och Liszt, stod oförstående av hennes konst. Såväl Wagner som Liszt hyste starkt antipati mot henne, och naturligtvis även då ”partiet” som sådant. Liszt protesterade mot att dirigera vid en fest, där Jenny Lind skulle sjunga, och Jenny Lind vägrade att medverka vid en konsert i Leipzig en gång, då Liszt var bjuden att deltaga. I Liszts brev framträder ofta hans ovilja mot den svenska näktergalen.
Vi ha redan citerat (s. 211) ett yttrande av Jenny Lind från 1880 om den senare musiken och vilja här blott komplettera med ett utdrag ur ett brev från 1856, där hon uttalar sig om Verdi: ”Verdis musik är den farligaste för alla sångartister och skall fortfara att vara det så länge, till dess sångarne lära sig inse sitt eget såväl som det skönas intresse och vägra att tjäna en tonsättare, som ingalunda känner den utsökta skönheten hos det äkta italienska sångsättet.” Hon förklarar i samma brev, att den nya italienska sångmetoden är skadlig på grund av ”forcerade sångmanér, hvilket genom det ständiga uppförandet af signor Verdis operor uti Italien blifvit nästan oundvikligt.” Hon avråder sångare att resa till Italien. Frankrike, Tyskland och England voro vida bättre.[1] Hon sjöng visserligen i London i Verdis ung-
223
