domsopera ”I Masnadieri” men endast 4 gånger och utan nämnvärt resultat.
Även mot den nya tiden stod hon således oförstående, och den nya tiden ville ej heller förstå henne.
Helt annorlunda blir domen, när det gäller 30- och 40-talets personligheter, sådana som: Meyerbeer, Mendelssohn, Bellini, Donizetti, Schumann, Chopin, Rob. Franz, Ferd. Hiller, Gade, Kjerulf, Lindblad, Josephson. Här vara hon kött av deras kött och blod av deras blod. Dessa konstnärer kallade henne en himmelsk uppenbarelse, en ängel, en konstens prästinna. De prisade sin lycka att ha levat i en tidsålder, då hon verkade. För många av dem blev hon deras ledstjärna mot den stora, ädla konsten.
De tonverk hon tolkade bäst tillhöra just denna samma tid: Bellinis, Donizettis och Meyerbeers operor, Mendelssohns, Schumanns, Lindblads och Josephsons sånger. Den beundran och aktning hon hyste för denna tids sångarkrafter, Lablache, Grisi, Persiani, Henriette Nissen m. fl., visar även, att hon fullt förstod sin tid och ej lät sig bländas av egna framgångar till att nedsätta sina medtävlare inom samma konst.
Vi ha redan betonat det allvarliga, religiösa draget i denna tidsålders konståskådning. Konsten var helig och dess utövare präster i helgedomen. Livet i konsten var endast ett utslag av livet i religionen — kyrka och konst voro ett. Jenny Lind hade sin egen tidsålders grundkaraktär även i detta hänseende — hon var själv prästinnan i konstens tempel, som böjde sig i vördnad inför gudomen. Sången var en gåva henne given, för att hon därmed skulle tjäna den högste.
224
