Oratorierna — så helt och hållet ett med denna tids skaplynne — hörde även till hennes största konstskapelser. Mendelssohns Elias, Haydns Skapelsen, Händels Messias tolkades av henne just så, som tiden önskade det.
Allt det, som sagts om henne av samtiden, berör i första hand hennes personlighet. ”Hennes största konstverk var hennes eget lif” har en engelsk biograf sagt om henne, och man frestas att säga detsamma, då man läser de yttranden man fällde om hennes konst.
För oss, hennes eftervärld, kan detta omdöme ej vara nog. Vi stå ej under hennes persons direkta inverkan och framställa frågor, som hennes samtid ej kan nöjaktigt besvara. Vi höra ej längre hennes toner, se ej henne själv och kunna endast draga vissa slutsatser ur andras yttranden. Det blir inför Jenny Lind dubbelt svårt att fälla en objektiv dom, ty samtidens yttranden äro så enstämmigt berömmande, allt tecknas så i ljust, att ingen skugga förmår ge den rätta reliefen åt bilden. Hon är så litet ”mänsklig”, står så litet fast på jorden, att allt blir svävande och obestämt.
Det enda vi kunna göra är att taga fram enskilda uttryck ur samtidens yttranden och så plocka samman, ställa mot vartannat för att på så sätt få fram en karakteristik. Huru riktig den blir, veta vi ej. Vi röra oss ej med matematiska begrepp, syssla ej med naturvetenskapliga metoder och stå således ingenstädes på fast mark. Men må vi dock försöka frammana bilden.
Samtiden yttrar sig alltid mest och först om personligheten — således först om sångerskan eller skådespelerskan. Hurudan var hon som personlighet?
225
15 — Jenny Lind.
