Vi ha påpekat, att hennes uppfattning av en roll ofta i början ej slog an utan först vid upprepat uppförande trängde igenom. Detta berodde mestadels på, att hon hade en egen ny uppfattning, men även på, att hon brukade spara sig för de psykologiskt viktigaste partierna i ett stycke. Hon studerade nämligen alltid rollen som helhet, uppsökte höjdpunkten och utvecklade hela sin sång därefter. Detta märkte publiken i början ej utan fann hennes entré matt.
Härtill kom, att hon alltid plägade till den grad uppgå i sin roll, att hon intet såg och intet tänkte utom den. Hon kastade sig med en förtärande glöd in i sin uppgift och var ofta efteråt alldeles upplöst av trötthet. Benedict förklarar som en väsentlig orsak, till att hon så tidigt lämnade scenen, att hennes krafter tärdes bort på grund av för intensivt spel. For publiken var detta något högst ovanligt, och man tvangs med eller mot sin vilja att endast rikta sin uppmärksamhet på henne från alla de medspelande. Detta hade kunnat ge en ofördelaktig bild av stycket som ensemble, om hon ej samtidigt ryckt så alla med sig, att de, liksom gripna av hennes anda, gjorde sitt allra yttersta. Mången konstnär kom på detta sätt under hennes mäktiga inflytande och lärde på ett helt annat sätt än förut att förstå även sin egen roll. Även vid konserter kunde detta andliga inflytande förnimmas. Så t. ex. blev, som vi veta, Henriette Nissens sång betagande själfull vid sidan om Jenny Linds. Vid oratoriesång elektriserades kören av hennes solopartier. Orkestern, som ackompanjerade, rycktes med och blev ett med hennes anda. Hon genomsyrade allt.
Bland de olika roller hon inom operan beklädde
235
