Hoppa till innehållet

Sida:Norlind Jenny Lind 1919.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

kunna vi särskilja vissa grundtyper. Innan vi gå till dessa, vilja vi dock uppehålla oss litet vid de eljest av samtiden omtyckta kompositörerna, vilka hon ej alls eller endast undantagsvis tolkade. Så t. ex. sjöng hon aldrig något av Auber, Halévy och Ad. Adam, vilkas verk dock då uppfördes ständigt å alla Europas scener. Ej heller gjorde hon någon gång försök med Wagner. Av dem hon endast föga sjöng voro även Spontini och Gluck. Den rätta stora tolkningen av Rossini blev henne ej heller förunnad, och vi finna henne aldrig med särskild värma yttra sig om hans verk. Närmare hennes centralpersonligheter bland kompositörerna komma vi med Mozart och Weber, och i centrum befinna vi oss med Meyerbeer, Donizetti och Bellini. Den sistnämnde var den, som låg hennes hjärta närmast, och de två gestalterna Amina och Norma hörde till dem, där hon mest gav uttryck åt sitt eget väsen.

Se vi så på de karaktärer hon tecknade, kunna vi där tillämpa samma metod, att börja med dem, som stodo helt eller delvis utanför hennes förmåga. Hon uppbar aldrig någon burleskt komisk roll. Däremot lågo de naturfriska, mera ädelt komiska rollerna helt och hållet inom hennes sfär, ja, Adolf Lindgren går t. o. m. så långt, att han anser detta vara hennes huvudområde. Hit höra t. ex. hennes ypperliga Marie i Regementets dotter, Susanna i Figaros bröllop och Fiorilla i Turken i Italien. I samband härmed stod hennes förträffliga återgivande av lantflicka såsom Vingåkersflickan i Ett nationaldivertissement, Thyra i van Booms Näcken, Märta i En majdag i Värend. Även det okonstlade naturbarnet tecknade hon ypperligt, såsom Vielka i Fältlägret i Schlesien, Adina i

236