härledde sig av det utsökta sätt, varpå hon skötte ackompanjemanget.
Om hennes musikaliska anlag säger Dannström,[1] att hon stående i ett annat rum kunde ange, vad det var för en ton man anslog å pianot, d. v. s. hon ägde, vad man kallar ”absolut tonmedvetande” — en förmåga, som för övrigt är tämligen vanlig bland musiker.
Modern erhöll jämte sin dotter även andra ”aktriselever” från K. teatern, däribland båda systrarna Ficker, Charlotte och Matilda (sedermera fruarna Almlöf och Gelhaar) samt Fanny Westerdahl. Alla dessa tre skulle bli en prydnad för den svenska scenen. Föreståndarinna för elevskolan var fru Bayard, vilken tyckes med kärleksfull hand ha vårdat sig om de unga flickornas uppfostran.
Allt var således på bästa sätt ordnat och skulle blivit till allas båtnad, om ej Jennys moder genom sitt häftiga lynne berett sin dotter och de inackorderade mycket obehag. I okt. 1834 stod Jenny ej längre ut med förhållandena i hemmet utan flydde därifrån till fru Bayard. Här fick hon gärna stanna, och K. teatern såg även ombytet av hem med blida ögon — men ej så modern. Hon åberopade sitt kontrakt och lyckades — fastän först efter en rättegång — att få tillbaka sin dotter den 1 juli 1837. Under tiden hade Jenny haft det angenämt och trevligt på alla sätt hos fru Bayard. Tillsammans med sin kamrat, Mina Fundin, hade hon sommaren 1835 fått tillbringa sommaren å Skytteholm. Hon skrev härifrån till sin kamrats mor ett brev.[2] Då detta är det första av hennes hand, som bevarats åt eftervärlden, anföra vi det här:
22