varma beundrande vänner i dem längre fram — Berlioz 1845 vid Bonnfesten, Chopin i London 1848.
I teaterhänseende stod Paris främst i hela den bildade världen. Tre lyriska scener tävlade om publikens gunst. Den stora operan, ”l’academie royale de musique”, hade just haft en glanstid under d:r Vérons ledning, då Meyerbeers och Halévys operor givits med glänsande framgång. Goda sångkrafter stodo även till buds, däribland tenorsångaren Duprez, basisten Levasseur och sopransångerskan Dorus-Gras. Den stora operan lade stor vikt vid den yttre ståten, effekten, prakten, glansen, där den sceniska utstyrseln gällde lika mycket som sångkonsten. — Den andra teatern, fransmännens egen nationella scen, var opéra comique. Där betydde prakten och ståten mindre, men det krävdes så mycket mera skådespelare med förmåga att göra den talade dialogen livlig och spirituell samt sången frisk och naturlig med fransk ésprit och pikanteri. Där hade man med Auber och Ad. Adam fått goda kompositörer. Slutligen fanns den italienska operan med mestadels infödda italienska krafter. Där hade den yttre utstyrseln ännu mindre att säga. Såväl orkester som scenisk apparat var relativt liten, ja, den kunde, i jämförelse med den stora operans resurser, rent av kallas primitiv. Så mycket mera vikt lades på sången. De stora sångsolisterna betydde allt. Man gick dit för att höra virtuoserna i sångens värld. Kompositörerna för denna scen voro Rossini, Bellini och Donizetti. Sedan den förstnämnde upphört att skriva och den andre gått ur tiden, hade den sistnämnde ett oinskränkt fält att göra sig gällande, om än Bellinis verk ännu levde ett friskt liv. De sångkrafter, som
41
