där vid 40-talets början stodo till buds, voro i främsta rummet Lablache (bas), Tamburini (bar.), Rubini (ten.), Mario (ten.), Grisi (sopr.), och Persiani (sopr.). Då den italienska sångkonsten gällde att vara den allra främsta, studerades sången bäst vid denna teater, och blivande sångare och sångerskor kommo därför till Paris mest för att lära känna dessa förmågors prestationer.
Det fanns även i Paris många goda sånglärare, vilka gåvo undervisning efter den italienska metoden. Bland dessa kunna framför allt nämnas Duprez och Levasseur. Båda dessa voro emellertid ej uteslutande dyrkare av koloratursången. Den förre visade en allt större tendens att hylla den gedignare tyska romanssången. För den rent italienska sången hade Garcia efter hand lyckats förvärva största förtroendet.
Det har ofta framhållits, att Garcia redan innan Jenny Lind kom till Paris fått världserkännandet som den allra främste. Så var emellertid ej förhållandet. Tvärtom vann han det först med den svenska näktergalen. Hennes enastående triumfer väckte den stora världens uppmärksamhet på hans metod. En annan svensk sångelev, som han 1840, året före Jenny Lind, erhållit, Henriette Nissen, vann även berömmelse och firade sina triumfer i Paris och Tyskland samtidigt med sin landsmaninna. Även hon bidrog till sin lärares rykte.
Manuel Garcia var son till den berömde sångaren av samma namn, samt broder till den likaledes allbekanta och beundrade sångerskan Maria Malibran-Garcia, som mitt under sina triumfer hastigt avlidit 1836. Hans andra syster Henr. Viardot-Garcia hade
42
