gå an, vet jag — men nöjd — förtjust är jag af honom som lärare.”
Efter ett halvt års övning skrev hon på själva d. 7 mars (”Agathapremiärens” dag): ”Min sång går bra nu, det är ingen fara med mig, min röst är jag så i själen glad åt, den är klar, mjuk, mera hållning har jag fått i den, mycket mera agilité. Garcia är nöjd med mig; mycket, mycket återstår att göra, men det värsta är undangjordt.”
Om hon således gick framåt med sina sångövningar, må vi ej tro, att hon därför glömt bort att studera sången och musiken, sådan den bjöds på opera och konsert. Ett brev härom till Josephson[1] vittnar om, att hon ej blott hörde den italienska sången utan även flitigt besökte orkesterkonserterna, där Habeneck visade sin konst. Då detta brev ger en ypperlig bild av Paris’ musikliv och även av Jenny Linds egen klara uppfattning, anföra vi det väsentliga därav:
Gode, bäste Axel nej — Jacob Axel![2]
Finner Du mig ej grufligt liknöjd, som ej ännu svarat Dig på Ditt bref! Men — ser du jag ville först kunna redogöra för konservatoriekonserterna, och därför har denna papperslapp så länge uteblifvit. Du skall ej vara ond på mig nu, utan var som alltid god och öfverseende … Garcia är en förträfflig lärare, binder ej sin elev på minsta vis utan låter en vara
