tillsammans med henne själv och Lablache. Engelsmännen visste även att sätta värde på honom, och det fanns dem som rent av ville göra honom till århundradets yppersta baryton.
Sin sångkamrat Henriette Nissen omtalar hon även i breven. Fru Lindblad fick d. 19 aug. veta: ”I går var jag hos m:lle Nissen. Der är jag rätt ofta. Vi sjöngo för hvarann, hon har en härlig stämma, dock — såsom Adolf en gång sade, tror jag, att jag också säger, den ’tunnar’ af litet grand uppåt men — det är likväl en charmant röst. Vi skola hädanefter träffas hos hr Blum för att göra musik tillsammans.”[1]
Julafton ville alltid Jenny ha firad på ”riktigt” svenskt vis och därför inbjöds Henriette. Den 29 dec. skrev hon: ”Julafton blef bättre än jag trodde, ty fröken Puget hade gått efter den söta, snälla m:lle Nissen, och rätt som jag stod ensam i mitt rum, kom hon inkrypandes. Vi sjöngo duetter tillsammans, men mina tankar voro på hemmet.”
Det var en svår prövning för Jenny att se sin kamrat komma före sig i yttre erkännande. Den 26 nov. gav Garcia en särskild soaré till Henriette Nissens ära, och flera hundra personer voro inbjudna. På våren 1842 engagerades hon vid italienska operan med ”4,000 rdr bko (svenskt)” och efter 3 år ”60- à 70,000 bko om året”. Jenny kände det hårt men skrev i alla fall (d. 1⁄5): ”Jag är ej nedstämd för Nissens skull, nej! Dessutom, hur oförståndigt vore det ej att inte veta stiga undan för en större förtjänst! Och det gör jag! Känner Gudskelof ej någon afundsjuka.”
Något engagemang av Jenny Lind i Paris avhördes ej, och hon tänkte väl ej så mycket därpå, men
52
