jag hört A-dursymfonien! Oh! Tonernas vågor! Det kan man ej tänka sig bättre. Mendelssohns ouverture till Fingalsgrottan spelte de också charmant … Det förstår jag fullkomligt, att Du skall komma att sakna Uppsala, den älskade staden med sina älskade innevånare! O, vore jag där. Du hör, att mitt opp i det skönaste här finnes som är conservatoriekonserterna smyger sig dock en längtan till hemmet. Jo! jo! … Adieu goda Jakob Axel!
Tvifla ej på, att Du i mig äger en
Även en annan vän hade hon att tänka på — den,
som givit henne anvisning på Garcia som lärare:
Belletti. Han hade följt med henne till Paris. Av
vad skäl han gjorde denna resa, veta vi ej direkt,
men av ett brev från Jenny till fru Murray d. 18 okt.
1841 kunna vi åtminstone ana något, på samma gång
vi i detta finna, att han då ännu ej rest tillbaka till
Sverige. Hon talar först om Lablache, ”som sjunger
mycket likt Belletti”, och sedan tillägges: ”A propos
Belletti, så måste han komma att göra enormt
uppseende här. Ingen, ingen sjunger bättre än han af
dem alla. Han behöfs äfven.”[1] Parisarna tycks ej
ha varit av samma mening, ty vi höra ej om något
”uppseendeväckande” i Paris av honom. Han måste
även snart ha återvänt till Stockholm, ty han
uppträdde där under vintersäsongen 1841—42. Jenny
Linds tro på honom skulle emellertid ändå till sist
visa sig vara den rätta, ty när hon kommit till
London 5½ år senare, ställde hon om, att Belletti
engagerades vid italienska operan, där han fick sjunga
51
