jag nu med frimodighet och förtröstan blott skådar framför mig mot en i verksamhet lyckosam, om än till irrande dömd, framtid. Jag måste ju offra min kärleks smärtor och glädja mig åt det skydd, som minnet af densamma alltid kan lämna mig; och jag får dock alltid i sikte behålla den vink min Genius aldrig lär tröttna att gifva mig. — Må jag blott aldrig glömma bönen om en helgad kärlek.”[1]
Vi förnimma något av samma religiösa stämning i Jenny Linds brev till H. C. Andersen (19⁄3 1844): ”Vet, min gode broder, jag har så trefligt hos mig! Glada, solljusa rum, en näktergal och en grönsiska; den sistnämnda är likväl sin beryktade kamrat vida öfverlägsen i att sjunga; ty under det den förstnämnda sitter ruggig och tyst på sin pinne, hoppar den andra i sin bur och ser så vänlig och lefnadsglad ut … Sedan sjunger han en sång — så hög — så djup — så älskvärd och klingande, att jag sätter mig bredvid honom och inom mig uppstämmer en ohörbar lofsång till Den, som ’mäktar så mycket i de svaga’. Ack! det är gudomligt att känna sig riktigt god till sinnes! Min gode, bäste broder! Jag finner mig nu så lycklig. Jag är, som komme jag från ett stormigt haf in i en fredlig koja. Många strider hafva lugnat sig, många tankar klarnat! mången stjärna tindrat upp igen! Och — jag böjer knä inför nådens tron och utropar: Ske Guds vilja i allt!”[2]
Mitt under all denna lycka och frid i sinnet kom dock snart meddelanden, som visade hän på en annan framtid. Balettmästaren vid K. teatern i Berlin Paul Taglioni hade i sept. 1843 gästat Stockholm och där uppträtt å K. teatern. Vid sin hemkomst träffade
74
