ningen hos konsistoriemedlemmarna synes emellertid ej ha varit synnerligen stor. När kapellmästaren 1788 begärde, att det måtte prenumereras på “den store och i sin konst vittberömde Mozarts“ då utkommande verk, förklarade konsistorium, att det ville taga hans ansökan under prövning, när det först “vunnit närmare kännedom och upplysning om beskaffenheten av ovannämnda Mozarts arbeten och musikalier“. På våren 1799 bifölls dock inköpet. D. 26 febr. 1802 beslöt konsistorium till förhöjande av högtidligheten vid rektorsombytena, att kapellet borde antaga en yrkestrumpetare. — Platsen för kapellets övningar var den lilla medeltidsbyggnaden sydost om domkyrkan.
Förnämsta representanten för sällskapsvisan med
lånad melodi under denna tid är Karl Michael
Bellman. Genom Bellman höjdes och förädlades
genren till likställighet med originalprodukt.
Bellman har vid valet av melodier letts av den finaste
poetiskt-musikaliska känsla. Text och musik ha så
sammansmält med varandra, att man numera knappt
kan tänka sig en annan text till melodien än den
Bellmanska. Man har upphöjt Bellman till rang av
kompositör och till och med nämnt honom såsom en
av sin tids största svenska tonsättare. Vi komma
sanningen närmast, om vi nämna Bellman som en
rikt begåvad tonskald, vilken bäst av alla förstått
att finna den lämpliga musikaliska färgtonen till en
poetisk idyll.
Om uppkomsten av dessa Bellmanska toner få vi underrättelse av A. A. Afzelius i hans minnesteckning över Åhlström: “Bellman ingöt dessa enkla naturskildringar i melo-
