232
Cendrillon (1811). Hon tillhörde teatern 1813—34 († 1861 i Göteborg) och vann sina största framgångar som Zerlina i “Don Juan“, titelrollen i “Fanchon“ och Antigone i “Oedipus“. Fru Frösslinds spel skildras av hennes samtida som naturligt och okonstlat med en stor scenisk uttrycksfullhet. Rösten var ej stor men särdeles behaglig. — Fru Widerberg var född 1796 i Stockholm och sjöng först i Göteborg. Vid k. scenen var hon engagerad 1817—37 och sjöng under denna tid bl. a. Armida, Pamina, Fidelio, Donna Anna och Cora.
De flesta huvudstadens kompositörer stodo operan nära, ehuru de ej uppträdde direkt med kompositioner för teatern. En av solosångens och konsertmusikens bästa namn under denna tid var Bernhard Crusell. Han tillhörde hovkapellet och intog där en ställning som förste klarinettist. Som sådan stod han k. teatern nära. Som kompositör för scenen uppträdde han endast en gång med musik till skådespelet Lilla slavinnan (1824). Som översättare av teaterstycken var han emellertid ett gott stöd för k. operan. Nästan alla dåtidens yppersta operor översattes av honom, däribland: Figaros bröllop (1821), Barberaren i Sevilla (1825), Vita frun (1827), Zemir och Azor (1828), Fidelio (18382), Fra Diavolo (1833), Den stumma (1836), Blixten och Robert av Normandie. Alla dessa texter visa en ovanlig behärskelse av språket. Denna avgjorda språkbegåvning kom honom även till godo vid förtonandet av de svenska skaldernas dikter. Crusell inledde som sångkompositör en ny tidsålder. Det sätt, varpå han tonsatte framför allt Tegnérs dikter, vann allmänt beaktande, och Crusell var på 1820-talet avgjort Sveriges populäraste tonskald. Särskilt hans Tolv sånger ur Frithiofs saga