16
I Didrikssagan (som dock är från medeltidens slut) omtalas en särskilt skicklig och högt ansedd lekare Isunger. Denne och flera andra lekare voro närvarande vid ett gästabud, som Thetleif anordnade. “Den dagen gästabudet slöts“, heter det, gav Thetleif huvudlekaren Isunger sin gullring, som hans moder gav honom; den lekaren var namnkunnigare än de andra; därtill skänkte han honom helt nya kläder av purpur, vilka voro konung Didriks hederskläder, och lönte så Isunger hans tidsfördriv; var och en av de andra spelmännen gav han en mark eller två“ (Didrikssagan kap. 101 [ed. Peringskjöld]).
I Sverres saga förtäljes, att när skalden Maane som hemvändande pilgrim kom till Magnus Erlingsson, träffade han denne och hans hird roande sig med att se på tvenne lekare, vilka i stugan läto små hundar hoppa över höga stänger. Konungen uppfordrade Maane att göra en visa om lekarna och deras gigaspel och blåsande i pipa. Visorna väckte mycket löje och blevo ideligen upprepade av hirdmännen, som, i det de avsjöngo dem, slogo krets omkring lekarna. Dessa kommo nu i stor vånda och voro glada att slippa ut.
Såsom belysande för lekarens rättsliga ställning inom samhället kan slutligen anföras följande ur medeltidens laglitteratur:
Den i början av 1200-talet nedskrivna Västgötalagen stadgar i sin lekarerätt (Drapa Balk k. 7): “Varder lekare slagen, skall det alltid ogillt vara. Varder lekare sårad — den som med giga går, eller med fidla far, eller trumma —, då skall man taga en otam kviga och leda henne upp på en kulle; då skall man allt håret av svansen raka, och sedan smörja; då skall man giva honom nysmorda skor,
