då skall lekaren taga kvigan om svansen: en man slå till (kvigan) med vass gissel. Gitter han (lekaren) hålla (kvigan), då skall han hava det goda kreaturet, och njuta det, såsom hunden gräs. Gitter han ej hålla, have och tåle han det, som han fick, skam och skada; begäre aldrig förr rätt än en hudstruken trälinna.“ — Liknande straffbestämmelser träffa vi i den i senare hälften av 1200-talet upptecknade Östgötalagen (Drapa Balk 18 Fl.).
Musikförhållandena vid svenska hovet mot slutet av 1200-talet och 1300-talets början belysas rätt väl genom Erikskrönikan, där utförligt berättas om de fester konung Birger och hans bröder, hertigarna Erik och Valdemar, anordnade.
Så heter det t. ex. om konung Eriks bröllop i Stockholm 1298: “Man både hörde och såg pipare, trumslagare och trumpetare, de gjorde rusk och mycket bång.“ Lekarna erhöllo vid samma tillfälle de särskilt dyrbara bröllopskläderna. Då hertig Erik for från sin fästmö i Norge 1302 säger rimkrönikan:
Då hon skilde sig från sin man
han från henne och hon från han,
de lekare fingo där dyra håvor
örs och gångare och andra gåvor
kläde och sölv och andra handa,
så att de foro blide hem till landa.
Även då Birger och konung Erik Menved 1304 höllo hov i Fagradal förekommo “pipare, trumslagare och trumpetare“. “Man hörde dem långt förrän man dem såg“, tillägger krönikan.
Om hertigarna Erik och Valdemars bröllop i Oslo 1312 berättas:
