förträfflig bild av tidsåldern med dess strävan efter naturlyrik i möjligast koncentrerade form utan förkonstling. Båda stanna vid melodien och ge ackompagnementet endast det minsta möjliga. I förmåga att i ord och toner kort och skarpt karakterisera en stämning äro de varandra jämngoda. Med avseende på uttryckssättet och den kompositoriska taktiken är Lindblad sin äldre vän betydligt överlägsen. Särskilt framträder detta i de mera beskrivande sångerna med episk bredd. Just i dessa syftar Lindblad längre, än kanske hans svenska samtid själv ville tillerkänna honom. Ackompagnementet blir där mera varmt och fylligt, kantilenan brytes för att lämna plats för ett talande recitativ, stycket uppdelas i små avrundade slutna satser, vilka kontrastera och ge liv åt skildringen. Det är ej en tillfällighet, att just sådana sånger som “En sommarmorgon“, “Bröllopsfärden“, “Skjutsgossen“, “En vårdag“, “Den skeppsbrutne“ levat längst.
Adolf Fredrik Lindblad föddes i Skenninge 1801; kom 1809 till Stockholm i handelslära; sändes till Hamburg men återvände snart utan att ha visat högre anlag för denna bana; for 1823 till Uppsala och följde Geijer på utrikesresan 1825; elev av Zelter i Berlin; lärde även Logiermetoden och slog sig ned i Stockholm 1827 och grundade där en mycket besökt musikskola; lämnade denna 1861 och köpte en egendom, Löfvingsborg, nära Linköping och dog där 1879.
Den konsekventaste fullföljaren av Lindbladska sångstilen blev Jakob Axel Josephson. Han var Stockholmsbarn men fick sin utbildning i Uppsala, där han omhändertogs av Geijer och Atterbom samt landshövding Kræmer. Den senare tog honom som
