lärjungen blev även trogen sin lärares ideal. De bästa impulserna till komponerande erhöll han, som så många andra vid denna tid, från Uppsala. De flesta av hans sånger tillkommo 1844—50 och omfatta solosånger, flerstämmiga sånger med ackompagnement, manskvartetter och instrumentala marscher. Mest känd blev hans studentsång (“Sjung om studentens lyckliga dar“, 1851). Av andra vunno berömmelse: “Du undersköna dal“, “Mina levnadstimmar stupa“, “I rosens doft!“ m. fl. Såsom kompositör av manskvartetter står han vid Otto Lindblads och Gunnar Wennerbergs sida som en av sin samtids bästa. Hit höra bl. a. Våren, Kälkbackssång, Farväl, Jägarsång, Kvartett samt nyssnämnda Studentsång. Prins Gustaf hade som kompositör framgått ur Geijer-Lindbladska skolan men mottog många intryck från Wennerbergs och Josephsons sångstil. Det veka och drömmande tecknar han helst och blir härigenom en av de sista romantikerna av den äldre skolan med månskenstämning och sentimentalitet som grundton.
En för 30- och 40-talet särskilt karakteristisk sångstil var manskvartetten. Den hade i Tyskland sin rot i den liberala folkliga rörelsen och trivdes särskilt väl i småstäderna, där någon högre konstmusik ej fanns. Den tillhörde framför allt sällskapslivet, och hela rörelsen var snarare ett utslag av en ny klubbanda än en högre musiklängtan. Sedan övningen av manskörmusik väl kommit i gång, begynte likväl tävlingen flera föreningar emellan, och ur denna lust att vara den bäste framgick snart en gedignare musikutövning än den man ursprungligen åsyftat.
I Sverige hade marken förberetts särskilt i Upp-
