252
artad, så helt sig själv utan alla trevanden efter högre förebilder. Den byggde intet konstens Babels torn och behövde därför aldrig straffas med någon förskingring och splittring i landena, utan byggde endast ljuvliga lustgårdar till fröjd åt de små, som hungrade efter den stilla, fridfulla vardagskonsten.
I Sveriges andra universitetsstad, Lund, hade
musiken på 30- och 40-talet i det stora hela samma
former som i Uppsala, endast något mindre storvulna.
Solosången fick här ingen egen markant
representant, men i gengäld fick manskvartetten en
speciell tonsättare, vilken med framgång kunde
taga upp tävlan med själva Gunnar Wennerberg.
Otto Lindblad blev mannen, som ej blott
organiserade sången utan även gav den dess första
repertoar. Det direkta organiseringsarbetet begynte
ungefär samtidigt med Uppsala, vid 30-talets början.
1838 fick sången sin fasta organisation under namnet
“Lunds studentsångförening“. På 1840-talet hade
kören sin bästa tid och stod vid årtiondets mitt som
Sveriges avgjort bästa manskör. Redan 1847 lämnade
Otto Lindblad universitetsstaden, och sedan
dess gick manssången åter tillbaka.
Vad som givit studentsången särskilt i Lund ett så kraftigt uppsving var ej som i Tyskland någon direkt liberalpolitisk rörelse utan en folklig riktning av mera aristokratiskt slag: Skandinavismen. Ännu långt efter studentskandinavismens glanstid på 40-talet skulle studentsången i Lund hämta sina bästa impulser från studentmötena mellan Lunds och Köpenhamns studerande ungdom.
Otto Lindblad var född i Karstorp, Småland 1809 och blev student i Lund 1829; övertog ledningen av student-
